Kylan sveper hastigt runt om mig och jag knäpper knappen på min svarta kappa. Väntan var lång men nu är jag nästan framme i vårt lands huvudstad. Det börjar kännas lite stelt i baken efter en hel dags resande i denna vita lilla droska. Näsan vänjer sig sakta men säkert med lukten av hästarnas skit men jag kan fortfarande inte sluta längta till jag får hoppa av den här saken.
Efter cirka 20 minuter stiger jag av droskan och det har hunnit bli mörkt på denna fina november kväll. Tröttsamt släpar jag med benen längst med en mörk gränd men sätter sedan fart och skräms av tanken av vad som kan poppa upp runt hörnen. Det börjar bli kallare och jag knäpper kappan ett snäpp till medan jag hälsar på en förbigående. Jag fiskar upp klockuret som jag har i fickan och lägger märke till att det inte är mycket kvar till tiden då intervjun ska äga rum. Ljuset som lyser mot vägskylten fångar min uppmärksamhet och jag märker att jag är nära och svänger därför in till höger vid nästa infart. Sedan stannar jag hastigt upp och lägger märke till det stora och väldigt lyxigt byggda hus som ligger några meter framför mig. Jag tar några steg till och granskar herrgården på närmre syn och slås av lukten av stekt kött och lägger märke till att köksfönstret står på glänt. Jag börjar sakta drömma mig bort och kommer tillbaka till verkligheten när jag hör en smäll. En man i sina bästa år frågar vad jag gör stående på den lilla grusvägen framför huset.
- Jag har en tid med Axel von Fersen, skulle herrn vilja ta mig till honom?
Mannen granskar mig från topp till tå och öppnar sedan dörren sakta och låter mig stiga in. Jag nickar lite lätt och tar ett steg mot huset och värmen sluter om mig.
- Alfred! Vem har du med dig? ropar en främmande kvinnoröst från rummet till höger. Mannen som jag nu förstått hette Alfred ignorerade kvinnan och bad mig följa efter honom. Vi svängde till vänster och möttes av en lång korridor. Rummet vi skulle till låg längst bort. Alfred knackade på den mörkbruna dörren 7 gånger och den påminde mig om en barnvisa min moder alltid sjöng för mig när jag var liten.
Plötsligt öppnas dörren och där står mannen som ägnat hela sitt liv åt att ta hand om sin moders land, men även Amerika och Frankrike, Axel von Fersen. Han flyttar åt sidan och ber mig komma in. Varje vägg fylls upp av böcker och diplom och det är inte förrän nu jag förstår vad diplomatikern som nu sitter mittemot mig egentligen har gjort för vårt land. Då lägger jag märke till att jag inte har presenterat mig ännu, så jag ställer mig upp och skakar hand med honom. När jag sedan sjunker ned i fåtöljen igen så blir jag stum och glömmer helt vad det var jag hade planerat att fråga Axel i flera dagar. Våra blickar möts och jag börjar hastigt fumla med väskan, i hopp om att finna frågorna där. Jag känner hans blick i nacken och lättas när jag hittar lappen med frågorna, så jag ställer med än gång:
- I vilka länder har du varit i och vad gjorde du där?
- Jag har varit i England, Tyskland, Frankrike, Amerika och Italien. Jag gjorde olika saker i varje land. I t.ex. Tyskland så studerade jag och i Italien följde jag med vår kung på en ett års resa där jag träffade Frankrikes kungapar.
- Vad var det som hände mellan dig och den franska drottningen, Marie Antoinette? Det går en hel del rykten om att ni hade en kärleksaffär, är det sant?
Denna fråga fanns inte med på pappret men jag var bara tvungen att fråga ändå. Axel skrattade lite lätt och svarade mig:
- Det är en fråga du aldrig kommer få något riktigt svar på.
- Men du blev väldigt förstörd efter att Marie blev avrättad, vad var anledningen till det? frågade jag i hopp om att få en reaktion som kunde besvara min föregående fråga. Men till min förvåning svarade han med lugn och sansad röst att enda anledningen till att han blev så sårad var för att han kände kungaparet väl och att dom betydde mycket för honom.
Vi fortsatte prata i något som kändes som flera timmar och efter att han svarat min sista fråga med "vad finns det annars att leva för, om inte för att skydda sina nära och kära" så är det dags för mig att ge mig av, så jag reser på mig, tackar för intervjun och går i riktning mot dörren som ska leda mig ut. En hand nuddar vid min axel och jag vänder mig om. Axel sträcker fram handen där klockuret ligger. Jag tar tacksamt emot den och fortsätter ut. I hallen stöter jag på Alfred. Han nickar lite lätt och jag svarar med ett leende. Han öppnar dörren åt mig och jag tar ett jättekliv ut och andas in den kalla luften. Det luktar höst och jag går nöjt tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Det har blivit kolsvart ute men det bekymrar inte mig längre. Glädjen tar över istället.
- Jag har en tid med Axel von Fersen, skulle herrn vilja ta mig till honom?
Mannen granskar mig från topp till tå och öppnar sedan dörren sakta och låter mig stiga in. Jag nickar lite lätt och tar ett steg mot huset och värmen sluter om mig.
- Alfred! Vem har du med dig? ropar en främmande kvinnoröst från rummet till höger. Mannen som jag nu förstått hette Alfred ignorerade kvinnan och bad mig följa efter honom. Vi svängde till vänster och möttes av en lång korridor. Rummet vi skulle till låg längst bort. Alfred knackade på den mörkbruna dörren 7 gånger och den påminde mig om en barnvisa min moder alltid sjöng för mig när jag var liten.
Plötsligt öppnas dörren och där står mannen som ägnat hela sitt liv åt att ta hand om sin moders land, men även Amerika och Frankrike, Axel von Fersen. Han flyttar åt sidan och ber mig komma in. Varje vägg fylls upp av böcker och diplom och det är inte förrän nu jag förstår vad diplomatikern som nu sitter mittemot mig egentligen har gjort för vårt land. Då lägger jag märke till att jag inte har presenterat mig ännu, så jag ställer mig upp och skakar hand med honom. När jag sedan sjunker ned i fåtöljen igen så blir jag stum och glömmer helt vad det var jag hade planerat att fråga Axel i flera dagar. Våra blickar möts och jag börjar hastigt fumla med väskan, i hopp om att finna frågorna där. Jag känner hans blick i nacken och lättas när jag hittar lappen med frågorna, så jag ställer med än gång:
- I vilka länder har du varit i och vad gjorde du där?
- Jag har varit i England, Tyskland, Frankrike, Amerika och Italien. Jag gjorde olika saker i varje land. I t.ex. Tyskland så studerade jag och i Italien följde jag med vår kung på en ett års resa där jag träffade Frankrikes kungapar.
- Vad var det som hände mellan dig och den franska drottningen, Marie Antoinette? Det går en hel del rykten om att ni hade en kärleksaffär, är det sant?
Denna fråga fanns inte med på pappret men jag var bara tvungen att fråga ändå. Axel skrattade lite lätt och svarade mig:
- Det är en fråga du aldrig kommer få något riktigt svar på.
- Men du blev väldigt förstörd efter att Marie blev avrättad, vad var anledningen till det? frågade jag i hopp om att få en reaktion som kunde besvara min föregående fråga. Men till min förvåning svarade han med lugn och sansad röst att enda anledningen till att han blev så sårad var för att han kände kungaparet väl och att dom betydde mycket för honom.
Vi fortsatte prata i något som kändes som flera timmar och efter att han svarat min sista fråga med "vad finns det annars att leva för, om inte för att skydda sina nära och kära" så är det dags för mig att ge mig av, så jag reser på mig, tackar för intervjun och går i riktning mot dörren som ska leda mig ut. En hand nuddar vid min axel och jag vänder mig om. Axel sträcker fram handen där klockuret ligger. Jag tar tacksamt emot den och fortsätter ut. I hallen stöter jag på Alfred. Han nickar lite lätt och jag svarar med ett leende. Han öppnar dörren åt mig och jag tar ett jättekliv ut och andas in den kalla luften. Det luktar höst och jag går nöjt tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Det har blivit kolsvart ute men det bekymrar inte mig längre. Glädjen tar över istället.
