bokuppgift v.10

"- Du där! sa han. 
- Dig känner jag igen!
Vi hade aldrig sett honom förr. Han var en undersätsig karl med rakat huvud och svart skäggstubb. Han log mot oss, hånlog, och jag blev rädd.
- Fortsätt bara gå, mumlade jag till Hassan.
- Du! Hazargrabben! Se på mig när jag pratar med dig! röt soldaten.
Han gav cigaretten till killen bredvid och lät ena handens tumme och pekfinger bilda en cirkel. Så stack han in andra handens långfinger i cirkeln. Körde in och ut. In och ut. 
- Jag kände din mamma, visste du det? Jag kände henne väldigt väl. Jag tog henne bakifrån där nere vid bäcken. 
Soldaterna skrattade. En av dom skrek gällt. Jag sa åt Hassan att fortsätta gå, fortsätt bara gå." 

Jag valde detta stycke eftersom jag inte hunnit komma så långt in i boken och detta var det stycke jag kände att jag skulle kunna skriva mest om.

Första gången jag läste texten så skrattade jag. Men inte för samma anledning som soldaterna skrattade. Utan jag skrattade åt soldaterna för att dom var så barnsliga. Att man ens säger något sådant till ett litet barn är väldigt oförskämt och löjligt. Speciellt av soldater som ska vara ordentliga män som tar hand om sitt land. Barnen ska kunna känna sig trygga med soldaterna vid sin sida och inte behöva vara rädda för att bli förolämpade utav dom.

Sedan så tyckte jag också att det var väldigt synd om Hassan som säkert tyckte det var jättejobbigt att dom snackade om hans mamma som han aldrig träffat sedan födseln. Om jag var Hassan så skulle jag också ha blivit jätteledsen eftersom det måste vara jobbigt att höra något sådant om sin mamma. Speciellt eftersom han aldrig träffat sin mamma och känner sig oälskad av henne med tanke på att hon stack fem dagar efter att han föddes.

Koppling mellan bild & text

Den koppling som jag ser mellan bilden och texten är att på bilden så är det några pojkar på vänstra sidan och soldater som går mot dom. Det var ungefär så det var för Amir och Hassan när dom stötte på soldaterna på väg till bion.